Mitt minne och Stasi-agenten

Jag har varit glömsk så länge jag kan minnas. (Nej, det var inte menat som ett skämt.)
Jag har alltid varit avundsjuk på de som minns. Jag har vänner som kan texten till i princip alla låtar de hör på radion. Jag kan inte ens hela texten till svenska nationalsången. Andra kan hela faunan. Jag tycker att en blomma är en blomma, och ett träd är ett träd, ibland med löv, ibland med barr.
Jag har vänner som minns i stort sett allt vad de har gjort i livet, och människor som kommit i deras väg. Jag har flyktiga minnen, mer av fyrar som markerar min färd genom livet.
Så när jag första gången fick diagnosen lindrig minnesstörning (MCI) blev jag inte förvånad, snarare lättad. Äntligen diagnosen jag längtat efter. Jag är inte lat eller efter. Jag har en skada i min hjärna som trubbar av mitt minne. Skönt.
Aldrig, aldrig kunde jag ana…
Sedan jag fick min diagnos MCI iaktar jag mig själv, ofta och ihärdigt. Jag är som min egen Stasi-agent, som rapporterar allt avvikande i min vardag. Varför glömmer jag nycklarna i ytterdörren? Hur kommer det sig att mina handskar alltid glöms kvar? Eller halsdukar. Varför måste jag köpa 10 par billiga läsglasögon eftersom jag förlägger dem alla. Hur kan jag glömma kvar datorn vid säkerhetskontrollen på flygplatser.? Eller Ipads i fickan framför mitt säte. Hur många mobiler har jag tappat i mina dagar?
Min glömska är lika framträdande som min tur, eller som den heter i min familj, FrenkelFlaxen. Så när jag tappar bort mina barnbarns väska med mellis och ombyte, så är det på Polismuseét. Det är väl naturens eget sätt att ge mig en viss kompensation.
Om jag ska fortsätta avslöja pinsamheter i min vardag gör jag det av ett skäl, den här bloggen blir min loggbok in i det okända. Kanske kan läkarstudenter i neuropsykologi en dag ha mig under lupp, och då måste jag vara totalt ärlig.
Varför glömmer jag allt i en kedja av händelser? Typ, nu sätter jag på duschen. I väntan på att vattnet ska bli varmt så trycker jag fram en espresso i köket. Och i väntan på det går jag och hämtar morgontidningen. På väg till dörren kollar i min mobil. Ser en nyhet flasha upp och kommer på mig själv att sätta på morgonnyheterna. Men just när jag knäppt på TV:n får jag en ingivelse att gå ner på gymmet. Vilket jag gör, byter om och försvinner ner. Och glömmer att låsa dörren.
Ja, ni förstår.. Välkomna in i mitt liv.
Det här gäller även mina tankar. Ibland när man i ett samtal vill bli extra tydlig och rada upp argument, så är det vanligt att ta fram tre. Det brukar räcka för att övertyga. I mitt liv tänker jag ut tre argument, glömmer bort de två första när jag tänkt klart det tredje.
Mina tankar om vad jag ska göra härnäst är som att hålla en fjäril i en kupad hand. Så fort du rätar på fingrarna så flyger den iväg.
De här olika misstagen kan jag hantera med rutiner och minneslappar. Mer pinsamt blir det när jag träffar andra människor. Vänner kommer ihåg vad vi gjorde ihop för en månad sedan. För mig är det blankt. Jag lyssnar, låter mig ledsagas och plötsligt får jag tag i något som räddar situationen.
Jag är livrädd för att ställa samma fråga flera gånger. Numera går jag runt det med fraser som ”har jag frågat dig om?”, och ”har jag berättat om?
Jag har seriösa problem med namn. Samt ansikten. Det gör mig handikappad på mingelpartyn. Jag är alltid livrädd att någon ska komma fram till mig med ett igenkännande leende, medan jag febrilt söker i mitt minne. Jag kan stå och kallprata i 4-5 minuter utan att veta vem jag har framför mig. Även här finns tekniker. Jag styr in samtalen på områden där det kan finnas ledtrådar. Och till slut får jag napp och kan lite elegant hinta om att jag vetat redan från början.
Minnesstörning var den felande biten i mitt livs eget puzzel. Jag visste att det någonstans fanns ett namn som kunde förklara min virrighet, trots att jag i själva verket är kontrollerad och högpresterande. Så diagnosen MCI kom till mig som en befrielse. Nästan en välsignelse.
Men aldrig, aldrig kunde jag tänka mig att det i vassen lurade något mycket, mycket värre. Alzheimer.

Previous

Har jag verkligen fått rätt diagnos?

Next

Gradvall, Bill Gates och zebrafiskarna